One, two, three, four, five, six, seven, eight and nine ten, eleven, tweleve, thirteen, fourteen, fiftheen, sixteen
Arvika.
Jag älskar himlen som tillät sig själv att spöregna över oss just när vi ville det som minst. Timo intog scenen under ett oändligt grått tak, och sjöng sånger för oss. När han spelade sixteen flög mitt huvud iväg, så jag fick den perfekta platsen över alla andra på ett moln. Typ. Fear no darkness, promised child! Fear no evil, promised child! Let’s kill ourselves a son. Jag dansade I sett hav av fina människor. Jag dansade sönder mina knän och mina skor. Mest mina skor. Sedan dansade jag vidare till ett annat hav. Jag dök igenom vågor av folk och kröp i land halvvägs igenom Dead end med Johnossi. 18 carat gold. Roscoe. Party with my pain. Fram tills att Kent uppträdde umgicks jag med fint folk som jag inte hade träffat på ett tag.
23.45 föll draperiet ner och man kunde höra Utan dina andetags eko från månen om man skulle få för sig att sätta sig där uppe. Kraften kunde slå omkull vem som helst. Vy från ett luftslott. Eftersom att mina knän och skor redan var sönderdansade tog jag tillfället och dansade sönder hela mig, invändigt och utvändigt. Det finns inga ord. Joakim böt gitarr igen, och med ett blinkande skenande ljus hörde jag samma intro som jag har hört så många gånger förut. De svaga tonerna som bildar en melodi, och sedan bryts med ännu ett gitarrslag. Den låten som jag har gråtit till så många gånger ensam, grät jag nu till tillsammans med en hel publik. Du skrapar rutor nu igen, jag är passageraren, det är du som kör. Kent framförde Ensamheten framför mitt dränkta ansikte, följt av de meningar mitt liv har rusat kring sedan Röd släpptes ’I din värld av mörker syns dina brister mina fel, som sprickor där ljus kan tränga in, och jag inser plötsligt ’kärlek får man bara se, när tak och väggar rasar in igen i ensamheten’. Jag undrar vart jag tog vägen.
Jag älskar himlen som tillät sig själv att spöregna över oss just när vi ville det som minst. Timo intog scenen under ett oändligt grått tak, och sjöng sånger för oss. När han spelade sixteen flög mitt huvud iväg, så jag fick den perfekta platsen över alla andra på ett moln. Typ. Fear no darkness, promised child! Fear no evil, promised child! Let’s kill ourselves a son. Jag dansade I sett hav av fina människor. Jag dansade sönder mina knän och mina skor. Mest mina skor. Sedan dansade jag vidare till ett annat hav. Jag dök igenom vågor av folk och kröp i land halvvägs igenom Dead end med Johnossi. 18 carat gold. Roscoe. Party with my pain. Fram tills att Kent uppträdde umgicks jag med fint folk som jag inte hade träffat på ett tag.
23.45 föll draperiet ner och man kunde höra Utan dina andetags eko från månen om man skulle få för sig att sätta sig där uppe. Kraften kunde slå omkull vem som helst. Vy från ett luftslott. Eftersom att mina knän och skor redan var sönderdansade tog jag tillfället och dansade sönder hela mig, invändigt och utvändigt. Det finns inga ord. Joakim böt gitarr igen, och med ett blinkande skenande ljus hörde jag samma intro som jag har hört så många gånger förut. De svaga tonerna som bildar en melodi, och sedan bryts med ännu ett gitarrslag. Den låten som jag har gråtit till så många gånger ensam, grät jag nu till tillsammans med en hel publik. Du skrapar rutor nu igen, jag är passageraren, det är du som kör. Kent framförde Ensamheten framför mitt dränkta ansikte, följt av de meningar mitt liv har rusat kring sedan Röd släpptes ’I din värld av mörker syns dina brister mina fel, som sprickor där ljus kan tränga in, och jag inser plötsligt ’kärlek får man bara se, när tak och väggar rasar in igen i ensamheten’. Jag undrar vart jag tog vägen.
Kommentarer
Trackback
